lilla David? ’Duskål med farbror Munter!’ Nej tack, min lilla gosse, det får du proponera en annan gång. Ni har skålat nog allaredan och kanske mer än era små huvuden tåla vid.»
»Jag ber för gossarna, syster Louise!» ropade assessorn, »jag vill proponera en skål och den måste de dricka med. Fyll ännu en gång i glasen, svärmor lilla! Jag proponerar:
En skål för friden! För frid i landet och i hemmen! Skål för den kärlek och den kunskap, som allena göra freden till en välsignelse! Skål med ett ord för — frid på jorden»
»Amen, amen!» ropade Jacobi, drack ur sitt glas och kastade det bakom sig. Louise såg litet illa vid på sin mor, men när denna glatt följde Jacobis exempel, blev hon även förförd.
»Alla glas över bord efter den skålen», ropade lagmannen och skickade sig att klinga med taket, och med obeskrivlig fröjd kastade Jacobinerna sina glas i vädret, sökande att göra fredsskålen så bullrande och förstörande som möjligt.
Vi lämna nu den glada kretsen, ur vilken vi se modern sakta smyga sig. Vi se henne gå in i sitt kabinett, där hon vilar sig i behagligt lugn och skriver följande rader till sin systerliga vän:
»Jag har nu lämnat dem på en stund för att vila mig och språka några ord med dig, min Cecilia. Här är glatt och lugnt, och glada röster, riktiga högtidsröster, höras hit in. Min Ernsts hjärta njuter den högsta fröjd, ty han ser alla sina barn lyckliga omkring sig. Och barnen, Cecilia — han har rätt att vara glad, vara stolt
