fattade och vördnadsfullt kysste hennes hand, och lyckönskade sig att åter få se henne.
Hovmarskalkinnan kisade med de små ögonen och utropade: »Å bevars! Kära hjärtandes! Nå, det var rätt roligt! He, he, he, he!»
»Huru?» sade Elise förvånad. »Herr Jacobi känner… Tant W. känner herr Jacobi!»
Kandidaten tycktes vilja giva någon förklaring över denna bekantskap, men med en lätt rodnad på den gulbleka kinden och en liten rynkning på ögonbrynen avböjde fru Gunilla all vidare förklaring, i det hon hastigt sade: »Vi ha en gång förr bott i samma hus», och begärde, att det samtal, som hon avbrutit, och som såg »så viktigt ut», måtte fortsättas, »om jag inte generar», tillade hon och spände forskande ögonen på Elise och kandidaten. Visst icke! Kandidaten behövde blott en liten sextondedels vink för att ånyo med full fart komma in i sitt system. Hovmarskalkinnan tog upp ett paket gamla guldgaloner och satte sig att repa upp dem. Kandidaten hostade och satte sig till rätta,
Monader och nomader.
»Alla väsen», begynte kandidaten, »ha var till innersta grund och substans en enkel enhet, en själ, en… med ett ord en monad.»
»En — va för slag?» sade hovmarskalkinnan och såg upp.
»En monad eller enkel enhet», fortsatte kandidaten.
