»Söta Elise!» sade han, då denna vaknat, »jag har mycket att göra i dag. — Kanske vore det bäst, att du talade med Jacobi och gåve honom sin lektion. Det är så vackert i dag! Skulle du icke göra en längre promenad med barnen? Och under vägen kunde du få förträffligt tillfälle till en explikation. Hjälper sedan icke den, så skall jag… men gärna ville jag slippa bli ond på honom. Man har saker nog ändå att förtreta sig på!»
Lagmannen var icke den enda i huset, som solen denna morgon inspirerat med tanken på en utvandring. Kandidaten hade för ett par dagar sedan lovat barnen att någon »mycket vacker dag» föra dem ut till en hage, där hasselbuskar funnos i mängd och man kunde göra en rik skörd av nötter. Barn ha makalöst minne för sådana löften, och små Frankerna funno, att dagen omöjligt kunde vara vackrare och mera passande för en stor expedition än just den innevarande, och när de förnummo, att kandidaten och föräldrarna funno så med, stod glädjen verkligen upp i taket. Brigitta hade inga händer med Eva och Petrea; när hon skulle kläda på dem, så hoppade de emellan hennes händer.
När tåget strax efter middagen avgick, marscherade Henrik och visen i första ledet, i det andra kommo Eva och Leonore med Petrea emellan sig; var och en bar på armen sin korg eller skäppa, med ett stycke kaka på botten till matsäck på resan. Efter barnkolonnen gick modern och bredvid henne kandidaten, dragande en liten korgvagn, i vilken satt lilla Gabrielle, som bickade mycket allvarsamt omkring med sina sköna bruna ögon.
