nu går jag min väg, ty lilla frun skall kläda sig och jag med! He, he, he, he!»
Gunilla gick, middagstiden kom, med den gästerna och lagmannen, som hela förmiddagen varit ute på ämbetsförrättningar.
Överstinnan var i hög grad elegant, såg bra och distingerad ut, var ytterst artig och förekommande, men mot sin vilja kände Elise sig helt stel och förstummad bredvid sin mans »gamla flamma». Middagstimmen var kommen, men middagen dröjde. Elise bemödade sig att se lugn ut och viskade ofta i lilla Louises öra, vilket lät denna beskäftigt fjäska ut och in genom dörrarna. Hennes konversation, både den som hördes och den som icke hördes, var i detta ögonblick beskaffad så som följer:
»Ofantligt roligt få lära känna!… (Ack! så det dröjer odrägligt!) Det måste vara bra intressant! (Jag önskar Ernst kunde fatta eld igen för sin gamla »flamma» och glömma middagen!) Jaså! Å, det var märkvärdigt! (Nu i Guds namn måtte väl kycklingarna hunnit bli stekta.) Det arma Spanien! (Nå Gudskelov, äntligen mat! Måtte nu kycklingarna…)»
Och nu till middagen! Ord, som låter alla ansikten ljusna, alla lynnen upplivas! Elise började just högt värdera överstinnan, ty hon höll konversationen högst livlig, och Elise hoppades, att den skulle avleda uppmärksamheten från de mindre lyckade rätterna. Lagmannen var en artig och angenäm värd, och middagsstunden var överhuvud en av hans älsklingsstunder, då han skulle velat meddela alla människor sin goda aptit, sitt goda lynne och sin goda mat, n. b. om den var god!
