intressera både barnet och modern. Snart hade han alla de små omkring sig; även Petrea övergav sin nya »flamma» för att höra kandidatens märkvärdiga berättelse, och Elise själv blev så road därav, att hon för ögonblicket glömde allt annat. Det var just vad kandidaten ville, men alls icke vad lagmannen tyckte om.
Äntligen bröt överstinnan upp och överhopade Elise i avskedsstunden med en flod artiga saker, dem Elise fick besvara så gott hon kunde. Lagmannen, som hade lovat föra överstinnan att bese en av stadens utmärkta inrättningar, följde henne, De övriga gästerna skingrade sig snart därpå, De äldre barnen följde kandidaten upp på skolrummet för att få en ritlektion; de yngre fingo leka.
Stackars Elise! Hon vågade i denna stund icke stiga ned i sitt hjärta; hon kände ett behov att icke tänka, ett behov att helt och hållet kunna glömma sig själv och de störande intryck, vilka denna dag hade hopat sig över hennes själ. Hon såg nu för sig en timmes ledighet, en timmes ostörd ro, och hastade till sitt manuskript, för att under sysselsättning med livets rikare momenter, glömma tyngden av dess fattiga små. Hon skrev och skrev och skrev, och hjärtat var varmt och ögat tårfullt, orden glödde, livet ljusnade, stunderna flydde. En timme och en halv gingo om. Lagmannens tetimme slog. Han ville så gärna, då han kom hem vid denna tid, finna sin hustru i förmaket vid tebordet och med barnen omkring sig. Elise försummade också sällan att låta honom finna det så, och nu väckte henne klockans sju slag plötsligen ur skrivruset. Hon lade bort sin penna och ämnade stiga upp, då lagmannen steg in.
