trygga insjö, allt förenade sig att framställa en tavla, full av liv och behaglighet. Elise kunde dock nu ej fullt njuta den; tanken på vad som förefallit, längtan till försoning med sin man, fruktan att han torde dröja länge borta, fruktan att han blivit alltför missnöjd för att snart bliva god igen upptogo hennes tankar.
Ett regn av blommor överströmmade plötsligen Elise, och Gabrielle ropade högt av glädje och räckte upp sina små armar för att mottaga de lövkojor, rosor, nejlikor, som föllo över och omkring henne. Elise vände sig förvånad om, och förvåningen förvandlades i den ljuvaste glädjekänsla, då hennes panna mötte Ernsts läppar.
»Å, du!» utropade Elise och slog sina armar innerligt om hans hals och strök hans kinder med sina händer.
»Jag blir bra våt av allt det här», sade lagmannen leende, men undandrog sig icke sin andel av badet, ja, han sänkte även sitt huvud ner till lilla Gabrielle, kysste henne och lät plaska ner sig av henne.
Gudskelov! allt är då åter gott! Kanske bäst att aldrig mer låtsa om den ledsamma historien! tänkte Elise, i det hon gjorde sig färdig att gå in i förmaket, dit hennes man gått före henne.
Lagmannen hade vid sitt dåliga te på klubben hållit med osynliga talmän ungefär samma konversation (på några variationer när), som Elise under hans frånvaro. Följden därav blev besöket på badrummet, blomsterregnet (av den bukett han medförde åt Elise) och den försoningskyss, som utplånade bitterheten av alla de ovarsamma, sårande orden. Han kände nu ganska väl, att allt åter var gott, att Elises milda och eftergivande
