sinne ingenting fordrade mer. Men kanske just därför blev han mera missnöjd med sig. Hennes röda, förgråtna ögon gjorde honom ont, särdeles då de så vänligt blickade på honom, han kände, att han missbrukat den makt, som omständigheterna givit honom över sin maka, han kände, att han varit hård emot henne. Därför hade han ej frid med sig, därför kände han behovet att uttala ett ord — ett ord, som går trögt från manliga läppar, men som Ernst Frank var för manligt stark att skygga för. Också när Elise kom in, räckte han henne sin hand och sade med den innerlighet, som utmärkte hans allvar.
»Förlåt mig, Elise! Jag har i dag varit hård, ja, orimlig mot dig!»
»O! förlåt mig, Ernst!» sade Elise djupt rörd, i det hon drog den utsträckta handen till sitt bröst, »och — — fördömelse över alla fridstörare i världen!> En sådan inträdde just nu och löste vad som så varmt ville sluta sig. Det var ett bud från överstinnan med en biljett och en bok till lagmannen och tvenne små flaskor utsökt »eau de rose» till Elise, »som jag vet», skrev hon i biljetten, »mycket älskar denna vällukt». En rodnad steg på lagmannens kind under läsningen av denna biljett, som han icke meddelade Elise.
»En högst artig och intressant människa», sade han, »jag skall genast svara!»
»Ernst!» sade Elise, »skulle vi icke bedja henne till i morgon middag. Jag har tänkt på några goda rätter, som jag hoppas skola lyckas. Sedan kunde vi följas åt på konserten, och hon sedan supera med oss.»
