de först senare komma. Jag fann överstinnan S. före mig i sällskapet. Hon var vacker och ytterst elegant. Man satte mig bredvid henne. Framför oss var en trymå, och jag kastade en förstulen blick dit och såg i den, framför mig, en — skugga. Jag tänkte först: det är ett bländverk! och såg åter i spegeln, men åter och obarmhärtigt visade den mig en blek skuggbild bredvid den sköna och blomstrande Emilie. Så kom Ernst. Jag såg att han också jämförde oss. Han var denna afton mycket upptagen av Emilie. Jag kände mig sjuk. Ack! jag for hem före supén; han blev kvar. När jag ensam ruskade i den ohyggliga hyrvagnen på de ödsliga gatorna, erfor jag en känsla av sorglighet, som jag icke kan beskriva. Några bittra tankar skakades upp i min själ — jag blev rädd för dem. I porten till mitt hem tog Jacobi emot mig. Han hade väntat på mig och ville säga mig glada ord om mina små; han tycktes ha anat mina känslor denna afton; hans vänskap, hans tillgivenhet upplivade mig. Det är så ljuvt att se sig älskad!
— — —
Det är bättre nu och klarare. Gud vare lov! Om några timmar är denna dag förbi. Jag längtar underligt därefter. Vi ha i afton hos oss en liten barndans. Emilie kommer också. Mellan mig och henne går det alls icke. Hon är mig för kall, för kvick och för… Men jag vill göra mitt bästa för att vara en rätt god värdinna. Och när dagen är slut, vill jag sitta och se min sköna gosse sova och vara lycklig åt mina små. —