Dagens slut.
Aftonen kom, ljusen, gästerna. Det låg en stor och försakande älskvärdhet i Elisas väsen denna afton. Hon var nästan hjärtlig mot överstinnan, sörjde för allas behag, spelade fortepiano till barnens dans och tycktes vara till blott för att tjäna alla andra. Den vackra Emilie tänkte däremot på sig, var mer livlig och lysande än någonsin och samlade som vanligt alla herrarna omkring sig. Samtalet var livligt inom denna grupp. Det hade vandrat från politik till litteratur och stannat en stund vid teatern, i det Emilie, lika livligt som träffande karakteriserande den Scribe- och Mellesvilliska skådespelsfabriken. »För övrigt», tillade hon, »är det klokt och kvickt, att scenen alltid skyndar sig att fälla ridån, så fort den hunnit föra sin hjälte och hjältinna till altaret. Romanen gör detsamma, även ganska klokt; skulle den gå längre, så skulle ingen orka läsa den.»
»Huru så?» sade lagmannen, plötsligen allvarsam.
»Emedan», svarade Emilie, »bortom denna gyllne stund, livets illusioner slockna, och dess verklighet träder fram i hela sin tyngd och nakenhet. Se ett ungt par i morgonrodnaden av dess förening! ’Du, du!’ är enda tanken hos de unga tu. Men betrakta samma par några år senare! ’Jag, jag, och mitt behag!’ heter det nu. Den tillbedjande, allt givande älskaren har blivit den fordrande äkta mannen, som vill bli uppassad och lydd. Och den kärleksfulla, allt offrande fästmön har blivit den tunga och bekymmersfulla hus-
