han såg sanningen helt; hennes hjärta slog friare och starkare, det uppgick på en gång en klarhet i hennes själ. Det var i denna stund, som deras blickar möttes. Det låg mycket, outsägligt mycket, i denna blick. En ljus glädjerodnad steg upp i Elises kinder, och hon blev vacker av den. Den milda glättighet, som nu plötsligen livade hennes väsen, i förening med hennes vackra växt, behagfulla rörelser, renheten på hennes panna gjorde henne till ett vida mer intagande väsen än den vackra överstinnan. Lagmannen följde henne ofta med ögonen, under det hon vänligt och uppmärksamt sysselsatte sig med gästerna, eller, med lilla Gabrielle på armen, deltog i barnens dans.
Supén kom. Emilie, vars ögon lyste av en ovanlig glans, tycktes med makt vilja återvinna det intresse, som hon kanske anade sig vara på väg att förlora, och hennes kvicka och spelande konversation verkade elektricerande på sällskapet. Jacobi, ovanligt animerad, drack det ena glaset vin efter det andra, talade och skrattade mycket högt och såg däremellan på Elise med blickar, som otvetydigt talade om hans känslor. Dess blickar voro ej de första av den arten, som uppfångades av Överstinnans skarpa öga.
»Denne unge man», sade hon sakta och betydelsefullt till lagmannen, med en blick på Jacobi, »tyckes vara rätt hygglig; han har verkligen utmärkt behagliga gåvor — är han nära släkt med Elise?»
»Nej!» sade lagmannen och såg på henne litet förvånad, »men han är sedan tre månader en medlem av vår familj.»
»Jaså!» sade överstinnan menande och allvarsamt,
