— Ernst, var lugn!» viskade Elise, djupt skakad av hans själstillstånd, vartill hon anade orsaken. Lagmannen tog hennes hand och lade den mot sin panna. Det stod kallsvett på den. I nästa ögonblick var han borta.
Vi gå nu till kandidaten.
Vin, kärlek och spänd väntan hade så uppspelat den unge mannens fantasi, att han föga visste vad han gjorde, om han gick eller om han flög, och mer än en gång under gåendet utför trapporna höll han på att draga omkull hovmarskalkinnan, som med godhet, men någon förvåning sade: »Kors bevara mig! kära hjärtandes! Jag begriper inte hur jag går eller ni går i afton! Jag tycker vi jämt hålla på att… se nu går det på tok igen!… Nej, jag tackar! Min näsa vill jag behålla, så på sned den än sitter. Jag tror att jag går stadigare ensam; jag skall hålla mig vid…»
I tamburen till Frankska våningen hämtade kandidaten andan. Tanken på det hemlighetsfulla mötet med Elise fyllde hans själ med på en gång glädje och oro. Han kunde ingenting tänka klart, och gick med högt klappande hjärta in i rummet, där Elise väntade honom.
När han såg hennes vita, sköna gestalt i det magiska lampskenet, berusades hans själ, och han var i begrepp att kasta sig till hennes fötter, då Elise hastigt och med värdighet drog sig några steg tillbaka, i det hon med darrande, men allvarlig röst sade:
»Jacobi, hör mig!»
»Höra er!» utbrast han med passion, »o, att jag evigt finge lyssna till er! o, att jag…!»
