»Stilla!» avbröt Elise, med en hos henne ovanlig stränghet. »Intet ord mer av detta slag, eller vårt samtal är slut, och vi äro skilda för alltid!»
»Min Gud!» utbrast Jacobi, »vad har…»
»Jag ber er, hör mig!» fortfor Elise. »Jacobi, säg mig — har jag givit er skäl att missakta mig?»
Jacobi studsade. »Vilken fråga?!» sade han, stammande och bleknande.
»Och likväl», fortfor Elise upprörd, »måste jag göra den!» Ert uppförande i afton har givit mig den. Kan ni tro, Jacobi, att jag, en maka, en mor för flera barn, kan gilla de känslor, som ni i afton så besinningslöst yttrat? Kan ni tro, att jag inte därvid måste känna djupaste misshag och smärta? Jag gör det, Jacobi, jag fruktar att ni råkat i en djup förvillelse — och har jag själv genom någon oförsiktighet i mitt uppförande bidragit därtill, så — må Gud förlåta mig! Ni har straffat mig därför, Jacobi, straffat mig för den tillgivenhet jag känt och visat er — och som jag nu bryter ett förhållande, som jag hoppades skulle förljuva mitt liv, så är det ert eget fel. Ännu en gång blickar och yttranden sådana som i afton, och jag måste själv avlägsna er från mitt hem!»
Blygselns och harmens rodnad blossade på Jacobis kinder. »I sanning, i sanning», sade han, »jag har ej förtjänat en sådan stränghet!»
Jacobi lutade huvudet i sin hand, en djup skakning gick igenom hans själ.
»Min unge vän», återtog Elise med värme. »Jag hade icke så kunnat tala med er, om jag icke trodde på er ädlare människa. Ni har kommit nära människor, som
