något, Jacobi, behöver, önskar ni något, så — vänd er till ingen annan, än
er vän
E. Frank.»
»Han! också han!» utbrast Jacobi djupt skakad
efter läsningen av dessa ord. »O de goda, ädla
förträffliga!… Och jag!… Men jag skall, jag vill
bliva dem värdig! Från denna dag är jag en ny
människa!»
Han tryckte brevet till sitt bröst och såg med tysta, men eldiga löften upp mot den stjärnljusa himmelen.
Tiden går.
Livet har sina kraft- och blomstringsstunder, ingivelsens klara stunder, då den mänskliga konstnären (bildaren av det jordiska livet) fattar och uttalar det högsta rena, det högsta sköna, det gudomliga. Vore allt i jordelivet färdigt därmed, vore offret fullbordat, verket utfört, segern vunnen i en sådan stund, så vore livet icke svårt. Men det svåra är att under långa kedjor av år hålla vid liv den rena låga, som ingivelsen väckt, under det att stormarna komma och gå, under det att minuternas duggregn faller och faller, tyst och enahanda, under enahanda växling av enahanda dagar och nätter. Därtill behövs kraft från höjden, upprepad dryck från ingivelsens källor, för de stora som för de små, för alla arbetare på jorden. Det var Ernsts och Elises lycka att de visste detta
