och visste att begagna sig därav. Därför lyckades dem allt bättre att övervinna sina naturliga fel, därför närmade de sig alltmer varandra, genom dessa små steg, som äro så omärkliga och likväl så ljuvt och så starkt sammanfläta människors hjärtan och liv, och som kunna sammanfattas under denna rubrik: uppmärksamhet för varandras tycken, intresse för varandras intressen.
Genom denna pånyttfödda «innerlighet, denna stärkta, rena kärlek fick Elise en så säker och så ädel hållning i sitt förhållande till Jacobi. Ingen svaghet besegrade hennes hjärta, även när hon såg lidande målat i hans ansikte, hon förblev fast även när hon förnam, att hans hälsa led, och bad blott sin man att utsätta en tidigare dag för hans och Henriks avresa. Detta var också lagmannens önskan. Som en god ängel, på en gång stark och mild, stod han i denna stund vid hennes sida — intet under att Elise vid hans hand gick segrande fram! Intet under heller, att vid denna lagmannens fasta hållning, vid åsynen av det sköna förhållandet makarna emellan, det väsande tadel, som redan begynt höja sig på deras bekostnad, snart föll och slocknade, liksom en flamma dör ut av brist på näring.
Om lagmannens för Elise så fruktansvärda »gamla flamma» ha vi att berätta, att hon blev så stött och så förkyld av det tilltagande isiga i hennes forna tillbedjares uppförande, att hon hastigt övergav staden samt all tanke att bosätta sig där. »Där var för enformigt, för litet intresse» sade hon gäspande till lagmannen, som rådde henne mycket att återvända
