till Frankrike eller till Italien. »Det är nu så en gång med vår goda nord», tillade han, »att vad som här kan giva vårt liv intresse och njutning, måste vi förnämligast hämta ur egna förråder, ur våra hem och ur våra egna bröst.»
»Hon är ändå bra vacker och bra intressant!» sade Elise med vänlig känsla för överstinnan, då denna avrest. Lagmannen svarade aldrig ett ord. Aldrig mer talade han om sin forna älskade.
Dagarna gingo. Lagmannen hade friskt och fullt upp att göra. Elise sysselsatte sig mycket med sina små flickor, kandidaten mycket med Henrik och med egna studier.
Barnen växte som sparris i juni, och fadern fröjdade sig över dem. »Visen kommer att växa om oss allihop!» spådde han som oftast, och när Eva klinkade på »Malbrough se'n va't en guerre», så tycktes hans musikaliska sinne vakna, och han sade: »Vad hon redan har för en känsla i sin musik! Har hon icke, Elise?» Aftnarna, då familjens alla medlemmar samlades, antogo nu alltmera en lätt och för alla behaglig karaktär. Ofta lekte man och dansade med barnen.
Barnen! Vilken värld av lust och olust föra de icke med sig inomhus. I sanning, allt med dem är icke rosenrött, som deras kinder. Elise erfor det med sina små, som ofta voro ingenting mindre än »lagom goda». »Gör ej åt andra, vad du ej vill att de skola göra åt dig! Man skall tänka på vad man gör! Tålamod är en god krydda! Inte ser du pappa och mamma göra så! Se på mig! Gör som jag!» Dessa stå-
