ende och gående talesätt, som trampat igenom världen, ända från den tiden, då »Adam plöjde och Eva spann», och till våra dagar utan att bli utnötta, och som skola fortgå och uppfriskas ända till världens ända, samt försäkringarna till barnen, när de få straff eller få läsa om sina läxor: »Det för ditt eget bästa; du skall en dag tacka mig därför» — — på denna världsborgerliga, patriarkaliska husmanskost, som utdelades i Frankska hemmet, såsom i alla hedervärda, ville barnen sällan eller aldrig rätt tro, och därför ville den ej heller alltid göra verkan. Törhända oroade sig stundom Elise alltför mycket över det ofta återkommande av samma fel hos sina barn; törhända lade hon för liten vikt på den sanna föräldrakärlekens osynliga men sollika och mäktiga inverkan på de små människoplantorna. Visst är, att hon ofta var bekymmerfull över dem och döttrarnas utveckling och framtid ingav hennes själ mången oro och månget kval.
Den faderlösa.
Dagen närmade sig aftonen. Ernst och Elise sutto i ett fönster av förmaket; ömsesidiga meddelanden, mottagna med ömsesidigt intresse, hade låtit makarna känna glädje i varandra och frid med livet. Emellertid började skymningen utbreda sina skuggor; ett sakta regn smattrade mot fönstren. Ifrån salen hördes kandidatens sonora röst berättande historier för barnen, och ibland avbruten av deras frågor och utrop.
