Sen lyfter hon lätta vingar med fröjd,
och upp hon far,
med barnens bön mot himmelns höjd,
till barnens far.
Så vänder hon åter till dem igen,
hemförande
till dem, från fadren i himmelen,
välsignelse.
Så höjen, I små, eder fromma bön!
Det lyss, förvisst,
till eder en himmelens duva skön
från liljekvist.»
Under sången kom fridens duva över barnasjälen. Vänliga bilder svävade fram för Saras sinnen. Fruntimret vid rosenbusken och den sjungande Elise blevo till ett, rosorna doftade ljuvligt, och under det Saras mörka, långa ögonhår alltmera närmade sig kinden, förekom det henne som en vit, ljuvt sjungande fågel bredde smekande och lugnande sina vingar över hennes bröst. Småningom öppnade sig den lilla handen och släppte klänningen den fasthöll, de förgråtna ögonen betäcktes, och vilans sötma kom över den fader- och moderlösa.
Elise steg sakta upp och gick till de andra barnens sängar. »Duvan på liljekvist» hade sövt även dem, och sedan modern med sina läppar vidrört deras kinder och talat med Brigitta om den nykomna och fått
