samt påskyndade herrarna att gå upp på sina rum och byta om kläder. Jacobi behövde i själva verket icke påskyndas, och Louise fann Henriks filosofi mindre väl använd vid detta tillfälle. Hon hade redan sörjt för, att en lysande brasa mottog de resande på deras trevliga rum.
Emellertid inkvarterade fruntimren sig i biblioteket; ljus tändes, bord ordnades, lagmannen hjälpte alla och var helt förnöjd, bara man ropade på honom. Assessorn såg förtjust på hur Eva lade upp hans konfekt på små assietter. Petrea fick icke en gång se på den, än mindre röra vid den.
»Kors bevars, mina söta flickor, vad här är trevligt!» utropade lagmannen hjärteglad, när han såg biblioteket nu befolkat och i sitt blivande vardagsskick. Sitter du bra där i soffan, Elise? Får jag ge dig en pall under fötterna? Nej, min vän, sitt stilla! Vartill finnes det män i världen?»
Kandidaten, numer bevars! magister Jacobi, tycktes icke vara densamma människa, som nysst förut stod i regndräkten, när han en timme senare, helt prydligt och hans ansikte begynte verkligen lysa av förnöjelse vid den glada anblick, som mötte honom där.
Man beskådade nu varandra närmare. Henrik befunns ha betydligt både magrat och bleknat. Henrik upptog detta som en komplimang åt sina studier. Jacobi ville även ha en komplimang för sina studier, men den vägrades enhälligt åt hans blomstrande utseende. Han försäkrade att han var väderbiten, men det hjälpte inte. Tyst för sig, tyckte Louise, att Jacobi hade be-
