tion, någon munter motion och muntration. Och Eva! Vad hon har vuxit till sig, och så god och glad hon ser ut! Det är en riktig glädje att se på henne; man kan riktigt bli kär i henne! Men hur i all världen skall det gå med Petreas näsa? Den blir så stor och lång, att jag ser ingen utväg för den! Det är ändå skada, ty så hjärtans god och rolig är hon. Och Leonore! Vad hon ser sjuk och ledsen ut emellanåt. Vi måste söka att munra upp henne!»
»Ja, det skola vi. Bara hon blir riktigt frisk igen, så skall det nog gå för sig. Nå, än lilla Gabrielle då, vad ycker du om henne?»
»Å, hon är för söt, med sin lilla förnäma min, för allra käraste söt!»
»Och Sara?»
»Ja — hon är vacker — mycket vacker tror jag, och ändå har hon — i mitt tycke åtminstone — någonting fult. Hon är icke alls som systrarna; hon har någonting så kallt och nästan frånstötande.»
»Ja», sade modern suckande, »det är ibland något underligt hos henne, och särdeles sedan en tid. Jag fruktar, att en viss person fått ett för stort och ej lyckligt inflytande på henne. Men Sara är en rikt begåvad och verkligen intressant flicka, som det kan bli mycket gott av, om… om… Hon gör oss allt bekymmer ibland, ty vi hålla av henne, som om det vore vårt eget barn. En alldeles ovanlig talang har hon för musik — du skall få höra!»
Samtalet föll nu på sonens framtid. Lagmannen önskade, att Henrik skulle ägna sig åt bergsvetenskapen; Henrik hade även studerat därtill, men kände allt-
