att man måtte klarligen se på vilken hylla hon står med alla sina saker.
Ren var hon i hjärta och vilja, sanningsälskande och strängt moralisk, ehuru något för mycket moraliserande och stundom för litet skonsam mot felande likar. Hon hade mycket av sin fars förstånd och klokhet, men vida mindre av hans kunskaper och erfarenhet, varför hon även vid sina aderton år ansåg sig vara en fullkomlig människokännare. Flitig var hon som en myra och ytterst hjälpsam mot alla, som hjälp voro värda. Louise hade tre älsklingsvurmer: den första var att sy tapisseri, den andra läsa predikningar, den tredje att lägga patiens, särdeles postiljon. En fjärde begynte, sedan en tid, sälla sig till de andra, och den var för medicin och uppfinnande och förordnande av dråpliga huskurer; ja, hon hade till och med själv kokt — av nio bittra kryddor — en viss elixir, som — Henrik försäkrade vara högst tjänlig till att befordra folk in i andra världen. Emellertid var Louise dock i många delar husets råd och stöd och hade verkligt geni i hushållningens viktiga departement. Föräldrarna kallade henne med en viss belåtenhet (fadern med hemlig stolthet) »vår äldsta dotter». Syskonen kallade henne — litet skälmaktigt — »vår äldsta». Och »vår äldsta» visste förträffligt att iakttaga sin värdighet, i avseende på rang och anciennitet. Hon hade dessutom en mycket hög tanke om »kvinnans värdighet». Louise hade ett album, i vilket alla hennes vänner och bekanta skrevo in sina eller andras tankar. Det var märkvärdigt vilken mängd goda moraler den boken innehöll!
