Den gula portföljen.
— Ja, om mig.
— Mitt socker, mitt hjärtebarn, utbrast gumman förfärad, ha verkligen de där otäckingarna haft panna att —
— Nej nej, lugna dig! Ännu så länge har ingenting hänt, men som du vet är det onda tider vi leva uti.
— Herre Gud! Ack, du heliga madonna! Hå hå, ja ja!
— Ingenting skall hända, bara du förhåller dig lugn och gör precis så som jag säger. Gå ut i köket och vänta där, tills jag ropar på dig. Om soldaterna komma dit och göra dig frågor, så ge dem bara svar på tal, och försöka de skrämma dig, så kom ihåg, att vårt liv står i Guds hand.
Hela tiden, medan Juliette talade, hade hon blicken fäst på pappershögen, som småningom krympte samman och förvandlades till aska. Hon försökte fläkta på lågorna och få dem att flamma upp högre, men en del av korrespondensen var skriven på grovt och segt papper, och det dröjde länge, innan det tog eld och förtärdes.
Pétronelle var nästan gråtfärdig, men hon lydde och beredde sig att lämna rummet. Hennes matmors bleka och högtidliga ansikte skrämde henne. Ögonen glänste stora och klara, och blicken tycktes skåda syner, fördolda för vanliga dödliga; det gyllene håret liknade en helgongloria över den rena vita pannan.
Pétronelle gjorde korstecknet som inför en överjordisk uppenbarelse.
När den gamla trotjänarinnan öppnade dörren, uppstod ett plötsligt drag, och den sista fladdrande lågan slocknade på högen av aska. Då Juliette såg, att hon var ensam, rörde hon hastigt om bland de halvförkolnade resterna och förvissade sig om, att det skrivna var oläsligt. Allt, som kunnat göra Déroulède skada, var förvandlat till aska.
Den lilla veken i lampan under madonnabilden hade förtärt sig själv av brist på olja; Juliette var ur stånd att skaffa eld på nytt och förstöra vad som ännu återstod. Den gula läderportföljen låg kvar som förut med sina av saxen uppfläkta sidor; den var omöjlig att fullständigt förinta.
Men den skvallrade om vad som försiggått och fick icke
99
