Kort sällhet.
och dag, alltsedan den förfärliga eftermiddagen, då han hållit henne halvt avsvimmad i sina armar och hjälpt henne in under sitt skyddande tak.
Från den stunden hade han dyrkat henne — hon hade indragit honom i trollkretsen av sitt förfinade väsen, sin skönhet, den doft av ungdom och oskuld, som sällan förfelar sin verkan på den kategori av män, dit den tillbakadragne och granntyckte Déroulède hörde.
Han hade ägnat henne en stilla dyrkan, och han skulle knappt ha velat benämna sina känslor med något annat namn. Kärleken vill också förstå. Men han skulle ha ansett det nästan för ett helgerån att söka intränga i hennes själs mysterier, söka uppfatta denna egendomliga andra natur, som stundom helt och hållet förvandlade hennes väsen, gjorde henne sorgbunden och tyst och kastade liksom en skymmande slöja över hennes unga skönhet.
Och fastän hans kärlek till henne vuxit i styrka och innerlighet, hade den förblivit av samma översinnliga art — den stoftföddes kärlek till ett helgon, den helige Franciskus’ hänförda tillbedjan av himladrottningen.
Sir Percy Blakeney hade kallat Déroulède en idealist. Det var han, i ordets egentliga mening, och i Juliettes person såg han förkroppsligat allt vad hans idealism ägde renast och bäst.
I dag hade han för allra första gången hållit hennes hand en smula längre än den konvenans, för vilken han vanligen böjde sig, strängt taget tillät. Den första kyssen på hennes fingerspetsar hade kommit blodet att ila hastigare i hans ådror. Hon satt nu stilla som förut i stolen och lät sina små kalla händer slutas i hans varma grepp.
Inom honom tändes en lidelsefull längtan att få slå sina armar omkring henne, draga henne in i sin famn och känna hennes hjärta klappa tätt intill hans. Nu vållade det honom nästan plåga att se på hennes skönhet — det lilla ovala ansiktet med dess barnsligt mjuka linjer, de stora ögonen, vilka stundom skimrade blå, men nu tycktes honom dunkla och djupa som havets färg, när ett ovädersmoln står hotande däröver.
102
