Kort sällhet.
— Juliette! viskade han slutligen och närmade plötsligt sitt bönfallande ansikte intill hennes.
Då var det, som om en rysning genomilat hela hennes varelse, och hon bleknade ända ut på läpparna. Och han, som icke visste, vad som försiggick i hennes inre, trodde i sin ridderliga försynthet, att hon skrämdes av hans eldighet och ryggade tillbaka inför en lidelse, den hon var för ren att besvara.
Ingenting utom det enda ordet hade uttalats — blott hennes namn, en vädjan av en stark man, till sist besegrad av sin gränslösa kärlek. Och hon, stackars flicka, som ännu förtärdes av ångest och samvetskval, som älskade honom och dock så grymt förorättat honom, ryste vid tanken på, vad hon kunde ha ställt till, om ej en välvillig slump ingripit.
Halvt skamsen över sin brist på självbehärskning böjde han åter ned sitt mörka huvud över hennes händer, tvang sig till att vara lugn och kysste åter vördnadsfullt hennes fingerspetsar.
När han åter såg upp, hade det hårda och tillbakavisande draget i hennes ansikte veknat, och två tårar rullade långsamt över hennes bleka kinder.
— Vill du förlåta mig, du rena, du upphöjda, sade han milt. — Jag är bara en människa, och du är så vacker. Nej — drag inte undan dina små händer! Jag är alldeles lugn nu och vet, hur man bör umgås med änglar.
De manande rösterna i Juliettes inre bjödo henne att tillsluta sina öron för kärleksord, uttalade av den man, som hon förrått. Men vem har hjärta att klandra henne för att hon lyssnade till de ljuvaste ljud, som någonsin kunnat nå en kvinnas öron — kärleksförklaringen från den man, hon skänkt sitt hjärta.
Hon satt och lyssnade, medan allting omkring dem var stilla. Vid bortre ändan av rummet hördes madame Déroulède sakta frammumla sina böner.
Men de voro ensamma i denna härliga värld, där kärleken råder och dit den endast inbjuder sina utvalda. Och även Juliette glömde nu den hårda och dystra verkligheten, glömde sitt brott och fruktan för dess ohyggliga följder och började tycka, att det var ljuvt att leva och att älska och ljuvt att ha för sina fötter den
103
