Röjd.
ende man i världen, vid vars starka och kärleksfulla hand hon skulle vilja vandra fram sin levnads stig.
Vem kan säga, vilka hemligheter han förtrodde henne? Nog av — hon lyssnade och hon smålog; och när han såg henne småle, strömmade hans hjärta över av tacksamhet och lycka.
XV.
Röjd.
En dörr, som öppnades och stängdes, kom dem båda att spritta upp ur sina drömmar,
Anne Mie hade glidit in i rummet, blek och darrande, med ögon, som stodo stela av skräck.
Déroulède störtade upp, förundrad och häpen vid åsynen av den unga flickans förstörda utseende. Han tog hastigt några steg emot henne och ämnade tilltala henne, men hon skyndade förbi honom och bort till madame Déroulède. Hon tycktes vara i hög grad upprörd över någonting, som hänt.
— Anne Mie, vad är det? frågade han i en ton, som fordrade ögonblickligt svar. — De där uslingerna ha väl aldrig —
I ett nu kom verkligheten åter störtande över honom med obändig kraft, och inom sig förebrådde han sig bittert för att han i denna stund av självisk lycka glömt dem, som voro hänvisade uteslutande till hans hjälp och beskydd.
Han visste vad de voro av för skrot korn, de fräcka gynnare, som den senaste timmen huserat i hans hus; han kände väl till de närgångenheter, som den råe Merlin skulle kunna tillåta sig, och han klandrade sig strängt för att han lämnat Anne Mie och Pétronelle ensamma med dem låt vara blott ett par minuter.
Men Anne Mie lugnade honom hastigt.
— De ha inte ställt till så värst mycket oreda, sade hon och talande med tydlig ansträngning och tillkämpat lugn. — Pétronelle och jag vore tillsamman, och de hade oss att öppna alla skåp och taga locket av alla grytor och kastruller. Se’n gjorde de oss en massa frågor.
— Frågor? Om vad? frågade Déroulède.
104
