Röjd.
— Om dig, Paul, svarade Anne Mie, och om tant. Också om — om medborgarinnan, din gäst …
Déroulède såg skarpt på henne, undrande över det sällsamma i hela hennes uppträdande. Hon kämpade synbarligen med en mycket stark sinnesrörelse, och med den ena magra och bruna lilla handen kramade hon hårt om ett stycke papper.
— Anne Mie, lilla barn, sade han mycket milt, du ser så uppskakad ut, alldeles som om det skulle ha hänt någonting förfärligt. Vad är det för ett papper, du håller i, min vän?
Anne Mie tittade själv därpå. Hon gjorde tydligen våldsamma ansträngningar för att bibehålla sin fattning.
Men Juliette tycktes vid första åsynen av Anne Mie ha blivit som förstenad. Hon satt orörlig och stum med ögonen stelt häftade vid den stackars ofärdiga flickan, som om denna varit en obönhörlig domare, vilken rådde över liv och död.
En förkänsla av kommande olycka sade henne, att hennes öde inom få minuter skulle vara beseglat. Alla gärningar få förr eller senare sin lön, och det var beskärt åt Anne Mies tunna och vissna lilla hand att mäta ut vedergällningen åt henne …
— Vad är det för papper? Får jag se på det, Anne Mie, bad Déroulède.
— Det fick jag nyss av medborgaren Merlin, återtog Anne Mie i något lugnare ton. — Han tycks mycket förargad över att inte finna någonting för dig komprometterande, Paul. De höllo på och stökade länge och väl ute i köket, och nu ha de gått för att genomleta mitt rum och Pétronelles. Merlin är ryslig, han bär sig åt som en galning av ilska över att han ingenting hittar —
— Ja visst. Nå?
— Jag begriper inte, vad han trodde sig skola få ut ur mig, för jag sade honom, att du aldrig resonerar i politiska frågor vare sig med din mor eller mig och att jag aldrig brukar stå och lyssna vid nyckelhålen …
— Nå? Då så —
— Då så började han tala om — om vår gäst — men i råga om henne kunde jag naturligtvis inte heller säga någonting. Han tycks vara osäker om vem som har angivit dig. Han talade någonting om en anonym angivelse, som tidigt i morse kom allmänna
105
