Röjd.
mig, när jag talar om ett sådant skändligt och lågt förräderi, som det Merlin nyss antydde för mig?
— Nå, vad antydde han då?
— Han gjorde väl mer än så — och Anne Mies röst sjönk till en viskning — han gav mig detta papper, just den anonyma angivelse, som allmänna åklagaren erhöll i morse … Han trodde att kanske någon utav oss kunde känna igen handstilen.
Hon tystnade, stående några steg från Déroulède, och räckte fram mot honom det tillskrynklade papper, som hon hittills hållit hårt hopkramat i handen. Déroulède skulle just till att taga det från henne — då hans ögon föllo på Juliette.
Hon sade ingenting, hon hade blott instinktmässigt rest sig och stod nu, innan en sekund förgått, även hon tätt intill Anne Mie.
Det verkade som en uppenbarelse, som blixtens bländande sken över förut dunkla och orediga konturer … Dödstystnad rådde i rummet, och Juliettes skuld stod skriven i hennes dödsbleka ansikte.
Det var ett plötsligt, ohyggligt avslöjande. Han såg med ens — eller trodde sig se — hennes arma själ i all dess vederstyggliga nakenhet. Hans ideal var slaget i stumpar och stycken, hans lycka grusad. Helgonet hade upphört att finnas till.
Framför honom stod en bedårande vacker och intagande kvinna, på vilken han slösat sin kärleks rikaste skatter — som han tagit upp i sitt hus och värnat och beskyddat … Så hade hon lönat honom.
Hon hade med list trängt sig in under hans tak, spionerat på honom, hycklat och ljugit för honom. Upptäckten var för plötslig och fasansfull för att hans förvirrade hjärna skulle kunna söka reda ut något motiv för hennes handlingar. Hela hans liv, det förflutna, nuet och framtiden — allt plånades ut i och med detta förfärliga uppvaknande. Han glömde allt, utan det nattsvarta förräderiet — hur skulle han kunna minnas ens det, att han en gång för mycket länge sedan i ärligt envig dödat hennes bror?…
Hon gjorde ej det minsta försök att dölja sin brottslighet. Hon endast riktade på honom en lång, bönfallande blick, vari låg
107
