Röjd.
en värld av smärta. Kanske kände hon, att en kärlek sådan som hans ej dödas i en blink.
Och han, som ännu stod under det trolska inflytandet av de få ögonblick, då han legat på knä för hennes fötter, förstod hennes stumma bön och tillslöt sina ögon för att för alltid utestänga den strålande bilden av en himlens ängel, som han tillbett.
Därefter vände han sig lugnt till Anne Mie.
— Ge mig det där papperet, Anne Mie, sade han kallt. — Jag torde måhända känna igen min bittraste fiendes handstil.
— Det behövs inte nu, genmälde Anne Mie långsamt, med blicken fortfarande fäst på Juliettes ansikte, vari även hon läst allt vad hon önskade läsa.
Papperet fladdrade ut ur hennes hand.
Déroulède lutade sig ned för att taga upp det. Han vek ut det, slätade till det — och såg att det var oskrivet på båda sidor.
— Här finns ju ingenting skrivet, sade han med någonting av en sömngångares stämma.
— Nej, ingenting utom historien om hennes svek, svarade Anne Mie.
— Du har handlat styggt och illa, Anne Mie.
— Det är möjligt, men jag anade rätta förhållandet, och jag ville veta. Gud visade mig det här sättet, hur jag skulle bete mig och hur jag också skulle underrätta dig.
— Ju mindre du för Guds namn på läpparna just nu, Anne Mie, desto bättre, tror jag. Vill du hjälpa mamma, hon ser ut att inte ha mycket krafter kvar.
Madame Déroulède, som satt där tyst och undergiven i sin karmstol, hade med slö likgiltighet åsett den tragiska scen, som utspelats i hennes omedelbara närhet. Alla hennes tankar och begrepp hade förlamats och domnat, det ögonblick, då den första hårda knackningen på förstugudörren klargjort för henne, att hennes son hotades av fara.
Denna nya upptäckt, att Juliette varit hycklande och svekfull, gjorde ej något vidare intryck på henne. När sonen svävade i fara, rörde det henne föga, från vilket håll faran kom.
Anne Mie lydde Déroulède uppmaning och ägnade den gamla damen sina ömma omsorger. Nu var gärningen gjord,
108
