Sida:Hennes hämnd 1908.djvu/117

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Röjd.

men reaktionen hade redan infunnit sig, och hon började känna sig villrådig och olycklig.

Den stackars ofärdiga flickan hade i sitt sinne uttänkt detta sätt att avslöja och brännmärka förrädaren. Anne Mie visste ingenting och brydde sig heller icke om de bevekelsegrunder, som påverkat Juliette; hon endast förstod, att ett nattsvart dåd hade anstiftats mot den man, på vilken hon själv slösat sin rörande och hopplösa kärlek.

Hennes oförvillade rättskänsla och måhända ännu mer all den bundna svartsjuka, som under de senaste veckorna plågat henne, reste sig och drev henne att avslöja rivalen.

Icke ett ögonblick tvivlade hon på Juliettes brottslighet. Kärleken är blind, så har det ju hetat sedan urminnes tider, men svartsjukans dämon har hundra ögon, skarpsyntare än lodjurets.

Anne Mie hade skjutits åt sidan av Merlins karlar, när de trängde sig in i Déroulèdes arbetsrum, men hon följde dem dock till dörren. När fönsterluckorna skjutits undan och rummet fyllts med ljus, hade hon sett Julie sitta där som en drottning på soffan, skenbart lugn och oberörd.

Det var instinkten, den instinkt, som alstrades av hennes egen hopplösa lidelse, som gav henne förmågan att läsa i den vackra flickans ansikte allt, som låg dolt bakom den bleka, orörliga masken. Samma skarpblick lät henne genomskåda Merlins vinkar och antydningar. Hon uppfångade varje skiftning av tonfallet, hörde allt, såg allt.

Och mitt i ångsten och skräcken för den man, hon älskade, brann hon av en vild och otyglad fröjd vid tanken på, att hon nu äntligen störtat från hennes upphöjda plats den ovärdiga, som stulit hans kärlek.

Anne Mie var ej intellektuelt begåvad, hon var okonstlad och barnslig, och hennes känsloliv inrymde ej många skiftningar. Det var svartsjukan rätt och slätt som ingivit henne den ganska listiga idé som hon satt i verkställighet vid avslöjandet av Juliette.

Hon ville se den andra flickan förödmjukad och rädd, när hon hotades med upptäckt, och just denna skräck skulle röja henne och för alltid vanära henne inför Paul Déroulède.


109