Röjd.
Nu var det gjort alltsamman; det hade gått precist efter hennes beräkning. Paul visste nu, att han ödslat sin kärlek på en falsk och ovärdig varelse, och Juliette stod där likblek och orörlig under den förkrossande tyngden av sin skuld.
Anne Mie hade njutit sin triumf, men glädjen var icke oblandad. Den tillbakahållna gråten stockade sig i hennes strupe, och hon andades tungt. Pauls dyrkade avgud hade hon störtat ned i stoftet, och det var ett svårt fall, men den enda blick, hon kastat på hans ansikte, visade, att hon samtidigt skövlat hans liv.
Han hade fått någonting gammalt över sig. Den energiska, livfulla blicken hade slocknat, en djup fåra hade ristat sig mellan hans ögonbryn. Han stirrade stum framför sig och vred och vände mellan sina slappa fingrar det tomma pappersblad, som jagat hans lyckodröm på flykten.
Den inneboende, målmedvetna kraften, den starka viljan, den trygga hållningen, allt det för hans väsen karaktäristiska tycktes ha försvunnet. Gestalten hade trött sjunkit i hop, och över ansiktet hade lägrat sig ett drag av hjälplös nedslagenhet.
— Vad han älskade henne! suckade Anne Mie, i det hon ömt svepte schalen kring madame Déroulèdes axlar och för tredje gången räckte henne luktvattensflaskan.
Juliette hade ingenting sagt — hon kände det, som om allting dött inom henne. Hon var förvandlad till en stenbild, hennes tankar lågo domnade, hennes hjärta var kallt, hela hennes jag var endast som ett skört stycke maskineri, som när som helst kunde springa i biter. Men ett enda sinne hade hon kvar, synen. Och hon fäste ögonen på Déroulède.
Hon såg och såg; ingenting undgick henne av de växlande uttrycken i hans stackars ansikte — den första, skärande smärtan, den totala oförmågan att fatta, att inse sammanhanget, och nu till sist den fasansfulla tanketomheten och slöa likgiltigheten, som föregår förtvivlan.
Men avsky eller leda spårade hon ej. Han hade sökt rädda henne från att bli ytterligare förödmjukad inför modern, men vilket förakt måste han ej känna för den, som bragts på fall tack vare en så enkel list och som nu aldrig, aldrig mer förmådde resa sig …
110
