Röjd.
Hon såg och hon kände ingenting, icke hopp, men ej heller förtvivlan. Det var tomt inom henne.
Men slutligen, när flera minuter gått, såg hon hans starka själ upptaga kampen mot de mörka makter, som voro nära att överväldiga honom. Han släppte det tillskrynklade pappersbladet ur handen, som om det brännt honom, den kraftiga gestalten rätade åter upp sig, och tanken på andra intressen, andra än hans egna, började lyfta på den tunga bördan av grämelse och sorg.
Han ihågkom brevportföljen, som innehöll de komprometterande papperen. Inom honom uppsteg en obestämd undran över vad Juliette haft för skäl att gömma undan den och hindra Merlin från att göra det för honom ytterst värdefulla fyndet.
Tanken på att hela hennes varelse undergått en förvandling och att hon nu önskade rädda honom, föll honom aldrig in. Hade den gjort det, skulle han ha avfärdat den som orimlig och upprunnen i hjärnan på en inbilsk narr, som tror sig själv oemotståndlig.
För egen del förmådde han ej komma till någon annan slutsats än att hon hållit honom för narr hela tiden — hållit honom för narr när hon sökte hans beskydd, när hon väckte kärleken i hans bröst och framför allt, när han för ett kort ögonblick lät sig övermannas av passionen och röjde elden under den lugna ytan.
När det bittra minnet av detta ögonblick av den ljuvaste dårskap jagade genom hans värkande hjärna, då först såg han upp emot henne med en enda blick av smärtfylld förebråelse, så stark, så öm, och dock så avgörande, att Anne Mie, som såg den, tyckte, att hennes eget hjärta ville brista av sorg.
Men även Juliette hade uppfångat den blicken. Spänningen i hennes nerver gav plötsligt vika — minnet kom tillbaka med plågsam häftighet. Hennes knän började svikta under henne, och hon sjönk ned på golvet framför Déroulède med det gullockiga huvudet dignande under bördan av skuld och vanära.
111
