I fängelset.
portföljen. Var den fanns, kunde han ej säga; kanske Juliette själv hade lämnat den åt soldaterna. Troligen hade hon endast gömt den några minuter, och det måhända av ren självbevarelsedrift. Ty om upptäckten av de eftersökta papperen skett allt för hastigt, hade ju Merlin kunnat förråda henne.
Han, liksom Anne Mie, drog sig nu till minnes de förstuckna vinkar och antydningar, som Merlin och hans folk låtit undfalla sig, medan undersökningen pågick inne i arbetsrummet. Den gången hade han betraktat dem som fräcka försök att förolämpa, och han hade måst uppkalla hela sin förmåga av självbehärskning för att ej på fläcken tillrättavisa de skurkar, som vågade tala lättfärdigt med hans helgon.
Men nu hade förlåten fallit, och han förstod. Skammen brände honom.
Det var en sann välgärning att återse de trumpna och smutsiga figurerna inne i rummet. Helst hade han velat lägga en hel värld mellan sig själv och flickan därborta vid bordet.
Merlin hade nu funnit för gott att ändra ton, och det till och med skönjdes en viss inställsamhet i det fula och frånstötande ansiktet, då folkrepresentanten åter närmade sig medborgaren-deputeraden Déroulède.
— Medborgare-deputerad, började Merlin i beskyddande ton, jag har att meddela er den välkomna nyheten, att vi i ert hus icke anträffat någonting som i det minsta avseende kan kasta misstanke på ert lojala sinnelag gent emot republiken. Mina order voro emellertid att föra er inför allmänna välfärdsutskottet, antingen jag hittat några bevis på er brottslighet eller ej. Jag har inga bevis hittat …
Han iakttog skarpt Déroulède i den förhoppningen att till och med så här i elfte timmen ertappa honom med en blick eller ett tecken, som dock sent omsider skulle lämna honom den bevisning, han så livligt önskade. Det minsta uttryck av lättnad i Déroulède uppsyn, en suck av tillfredsställelse, skulle i detta ögonblick ha varit tillräckligt för att övertyga honom och allmänna välfärdsutskottet, att medborgaren-deputeraden trots allt ändå var skyldig.
