I fängelset.
Men Déroulède ändrade ej en min. Han var tillräckligt herre över sig själv för att ej röja vare sig överraskning eller belåtenhet.
Han kände dock bådadera. Tillfredsställelsen ej för sin egen skull, utan för sin mors och Anne Mies skull, vilka han ämnade genast sända ur landet, undan all fara. Och därjämte även för sin gäst, Juliette Marnys skull, vilken, vad hon än förbrutit mot honom, dock alltjämt hade vissa anspråk på hans beskydd.
Hans känsla av överraskning var ej så stark och dessutom snabbt övergående. Merlin hade ej hittat den gula portföljen. Juliette hade måhända — något väl sent — ansatts av samvetskval och på något sätt lyckats göra sig den kvitt. Saken hade för övrigt upphört att intressera honom. Antingen han hade henne att tacka för förräderiet eller sin slutliga räddning — det var lika harmfullt vilketdera som helst.
Han kysste ömt sin mor, då han tog avsked av henne, och han tryckte Anne Mies skygga lilla hand varmt emellan sina egna. Han gjorde vad han kunde för att lugna dem, men för deras egen skull vågade han i Merlins närvaro ingenting yttra om sina planer för deras avresa från Paris.
Därefter var han färdig att följa med soldaterna.
När han passerade tätt förbi Juliette, gjorde han en bugning och viskade nästan ohörbart:
— Farväl!
Hon hörde viskningen, men svarade ej med ord. Men uttrycket i hennes ögon var vältaligt nog.
Hans och eskortens fotsteg genljödo nere i trappan; därefter hörde man ytterdörren öppnas och tungt slå igen. Genom det öppna fönstret trängde ljudet av hesa hurrarop, då den populäre medborgaren-deputeraden visade sig ute på gatan.
Merlin stannade kvar under det lilla tegelbelagda taket omedelbart utanför ingången och behöll två av karlarna hos sig. De båda övriga befallde han eskortera Déroulède så långt som till allmänna välfärdsutskottets sessionsrum. Terroristen hyste en obestämd fruktan för att medborgaren-deputeraden skulle börja tala till folkmassorna.
114
