Nya erfarenheter.
Någonting i Juliettes ansikte hade redan kommit henne att bittert ångra sitt handlingssätt emot henne, och när nu denna vackra och förfinade unga kvinna stod i begrepp att lämna detta skyddande hem för att överlämnas åt den grymma offentligheten och åt den ohyggliga revolutionsdomstolens marter, svämmade hennes hjärta över av gränslöst medlidande.
Innan Merlin och hans karlar hunno hindra det, hade hon sprungit fram till Juliette, fattat hennes hand, som hängde ned kall och slapp, och kysste den ömt.
Juliette tycktes vakna upp liksom ur en mardröm. Hon såg ned på Anne Mie med ett uttryck av hoppfullhet, nästan glädje, och viskade:
— Det var en ed — jag svor den åt min far och min dödade bror. Säg honom det!
Anne Mie kunde blott nicka. Tala förmådde hon ej, ty tårarna höllo på att kväva henne.
— Men jag skall gottgöra det — med mitt liv. Säg honom det! bad Juliette.
— Packa sig undan hon, puckelrygg, så vida hon inte vill göra sällskap, röt Merlin.
— Förlåt mig! sade Anne Mie mellan tårarna.
Karlarna skuffade henne rått åt sidan. Men vid dörren vände sig Juliette om ännu en gång och sade:
— Pétronelle — ack, tag vård om henne!
Med fasta steg följde hon därefter soldaterna ut ur rummet.
Dörren åt gatan öppnades och slog genast igen med en tung skräll. Huset vid Rue École de Médecine låg åter tyst och mycket öde.
XVIII.
Nya erfarenheter.
Äntligen var Juliette ensam — det vill säga jämförelsevis ensam, ty det fanns för många aristokrater, för många brottslingar och förrädare i Paris’ fängelser just nu, för att man skulle kunna
121
