Prolog.
vid bortre ändan av rummet, och det var till dessa markisen vände sig. Han tilltalade en utav dem, en äldre man med militärisk hållning och luggsliten brun rock:
— Herr överste, sade han med ytterligare en elegant bugning, herr Déroulède har givit mig i uppdrag att förse honom med sekundanter för uppgörandet av denna hederssak; vågar jag vända mig till er—
— Gärna, gärna, svarade översten. — Jag är visserligen inte närmare bekant med monsieur Deroulède, men eftersom ni, herr markis, uppträder som hans borgensman —
— För all del, sade markisen i lätt ton, det är som ni nog vet bara en formsak … Herr Déroulède tillhör hennes majestäts omgivning. Han är en ärans man. Men något slags ansvar för hans person ikläder jag mig ej. Marny är min vän, och om ni föredrager att inte —
— Jag står helt och hållet till monsieur Déroulèdes förfogande, återtog översten, som kastat en snabbt prövande blick på den ensamma gestalten invid spelbordet. — Om han vill mottaga mina tjänster, så —
— Det gör han med största nöje, min käre överste, viskade markisen med en ironisk krökning av sina aristokratiska läppar. — Han har inga vänner inom vårt kotteri, och om ni och De Quettare vilja göra honom den hedern, tycker jag, att han bör vara tacksam.
Herr de Quettare, herr överstens adjutant, var villig att följa i sin ärade förmans spår, och efter att ha utbytt de föreskrivna högtidliga hälsningarna med markisen de Villefranche, gingo de tvärs över salen för att tala med Déroulède.
— Om ni vill mottaga våra tjänster, monsieur, började översten utan någon inledning, mina och min adjutants, monsieur de Quettare, så ställa vi oss helt och hållet till er disposition.
— Jag tackar er, mina herrar, svarade Déroulède. — Hela saken är en fars, och den där unge mannen är en narr. Men jag har förlöpt mig, och —
— Ni skulle kanske vilja bedja om ursäkt? frågade översten i iskall ton.
5
