Sida:Hennes hämnd 1908.djvu/131

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Nya erfarenheter.

När Juliette vandrade fram genom gatorna mellan de båda nationalgardisterna, åtföljd av Merlin, tjöt mobben och kastade glåpord efter henne; man förolämpade och stänkte smuts på henne. En kvinna försökte mota undan soldaterna och slå henne i ansiktet. Hon släpade efter sig vid handen en blek och otvättad liten pojke.

Crache donc sur l’aristo, voyons! sade kvinnan till det stackars eländiga lilla människofröet, medan soldaterna barskt knuffade henne åt sidan. — Spotta på aristokraten!

Och barnet formade till sin skrumpna lilla mun efter moderns befallning och spottade på den vackra, okända flickan.

Soldaterna skrattade och gåvo sitt skämtlynne luft. Även Merlin glömde sin förargelse och fann påfundet lyckat.

Men Juliette hade ingenting märkt av alltsamman.

Hon vandrade liksom i en dröm. Folkmassan fanns icke till för henne; hon hörde varken förolämpningar eller skymford. Hon såg ej de ondskefulla, smutsiga ansiktena, som då och då stuckos tätt inpå henne, hon kände ej soldaternas grova händer, som lotsade fram henne genom mängden, hon hade återvänt till sin egen underbara värld, och där dvaldes hon nu ensam med den man hon älskade.

I stället för de grågula stenhusen med sina eviga deviser om broderskap och jämnlikhet stodo omkring henne härliga träd och buskar av rosor och lager, som mättade luften med sina milt berusande dofter. Ljuva röster från drömmarnas land fyllde rymden med sakta viskningar, medan högt ovan hennes huvud en molnfri himmel välvde sig över detta paradis på jorden.

Hon var lycklig — hon begärde ej mera. Hon hade räddat honom undan följderna av hennes egen blint dåraktiga handling, och nu ämnade hon låta sitt liv för hans skull.

Hennes kärlek till honom skulle han aldrig få veta; nu kände han endast hennes brott, men efter en liten tid, då hon var död och borta, skulle måhända lämnas i hans händer en sönderskuren brevportfölj och några remsor brunsvett papper, och då skulle han förstå, att hon åtminstone försökt att gottgöra.

Därför tillhörde dessa flyende minuter henne. Hon hade rätt att dröja vid minnet av den stund, då hon lyssnade till hans

123