Nya erfarenheter.
kärleksförklaring. Hans kärlek hade gällt ett helgon, ett skimrande ideal, som steg mot stjärnorna. Se’n föll det tungt mot jorden, men han hade dock älskat det, som var hennes äkta och sanna jag.
Det låga, lumpna — det var icke hennes rätta natur. Den rysliga eden, avlagd under så dystra och högtidliga omständigheter, hade varit hennes obevekligt pockande tyrann, och hennes religion — en religion av överspändhet och falska rättesnören — hade förblindat henne och dragit henne ned till brottet.
Hon hade fördristat sig till att taga i sina egna händer den hämnd, som tillhör Gud allena, ej förmätna människor.
Att hon trots detta mött kärleken på sin väg och inhämtat dess ljuva hemligheter, var mera än hon förtjänade. Hans kyssar, som ännu brände hennes hand, var en ljuvlig gottgörelse för allt, som hon skulle komma att genomgå.
Så lät hon dem då föra henne fram bland de skränande folkmassorna, som helst skulle ha velat slita henne i stycken på fläcken.
De förde henne till Luxembourg, fordom ätten Medicis palats, den stolte »monsieurs» residens, när Le Roi Soleil förde spiran — nu ett stinkande, överfyllt fängelse.
Klockan led mot sex på eftermiddagen denna minnesvärda dag. Hon överlämnades åt fängelsets guvernör, en kortväxt, undersätsig man i svarta benkläder och en rock av luggslitet svart schagg. Han bar en smutsig röd mössa med en trefärgad rosett, som hängde ned över hans okammade hårtestar.
Han mönstrade den nya fången skarpt, när hon fördes in genom det trånga portvalvet, och mumlade därefter en hastig fråga till Merlin:
— Farlig?
— Ja, svarade Merlin lakoniskt.
— Som ni vet, äro vi förfärligt trångbodda, tillade guvernören. — Och vi önska veta, huruvida speciellt aktgivande påfordras.
— Så mycket är säkert, sade Merlin, att ni inför allmänna välfärdsutskottet står i personligt ansvar för denna fånge.
— Får hon taga emot några besök?
124
