Förvecklingar.
— Visst inte — det skulle då vara, om allmänna åklagaren ger sin speciella tillåtelse.
Juliette hörde de korta orderna, som rörde hennes framtida öde.
Ingen besökande skulle få lov att råka henne… Ja, kanske att det var bäst så… Hon skulle ha varit rädd för att återse Déroulède, rädd för att läsa i hans ögon sagan om hans döda kärlek.
Hon önskade heller ingen råka. Hon hade sina minnen att tyst dröja vid — några ord, en kyss, den sista, på hennes hand, och den lidelsefulla viskning, som bröt fram över hans läppar, när han knäböjde för hennes fötter:
— Juliette!
XIX.
Förvecklingar.
Medborgaren-deputeraden hade undergått enskilt förhör inför allmänna välfärdsutskottet och därefter fått lov att tills vidare vistas på fri fot.
De korta förhandlingarna hade varit av alldeles privat natur; pariserbefolkningen borde ännu ej veta, att skymten av en misstanke fallit på dess utkorade gunstling. När han besvarat alla de frågor, som riktats till honom, och Merlin, som nyss återvänt från sitt ärende till Luxembourgfängelset, avlagt sin rapport angående husvisitationen hemma hos medborgaren-deputeraden, underrättades den senare helt kort och knappt om att republiken för ögonblicket icke hade någon orsak att beklaga sig över honom.
Men han visste mycket väl, vad detta innebar. Han skulle hädanefter stå under misstänksam uppsikt och ständigt bevakas, liksom råttan av katten. Och man skulle störta sig över honom i samma ögonblick, som man ansåg tiden vara inne för hans fall. Och då skulle detta bli ohjälpligt och oåterkalleligt.
Det oundvikliga sjunkandet av hans popularitet skulle följas av skarpa, intresserade blickar och med sin kännedom av människor och karaktärer visste Déroulède fullväl, att folkgunsten förr
125
