Förvecklingar.
— Ja. Och hon följde honom utan en invändning, när Merlin sade, att hon skulle få svara inför allmänna välfärdsutskottet, därför att hon narrat folkrepresentanterna.
— Det kommer att kosta hennes liv, mumlade Déroulède. Och mitt, tillade han med knappt hörbar röst.
Anne Mie hörde ej på honom; hennes ömma hjärta var uppfyllt av ett stort, ett överväldigande medlidande för Juliette och för Paul.
— Innan de förde bort henne, återtog hon, i det hon lade sina tunna, magra händer på hans arm, sprang jag till henne och sade henne farväl. Soldaterna knuffade undan mig, men jag lyckades kyssa henne — och då viskade hon några ord till mig.
— Vad för ord?
— »Det var en ed», sade hon. »Jag svor den åt min far och åt min dödade bror. Säg honom det!» upprepade Anne Mie långsamt.
En ed!
Nu började han förstå … Han betogs av outsägligt medlidande. Hur hennes stackars själ måste ha lidit, sliten mellan å ena sidan medvetandet om det goda och det rätta, å den andra skräcken för att begå mened.
Hon hade valt att med sitt eget liv gälda förräderiet mot honom och hans familj. Hon kom att ställas inför en domstol, som ofelbart skulle dömma henne till döden. O, sorg och elände utan gräns!
Men älskat honom hade hon aldrig!
Det var den värst stingande törntaggen — den sargade värre än den hycklande dubbelheten och sveket.
Aldrig förrän nu, då hon var oåterkalleligen förlorad, hade Déroulède förstått, hur mäktigt bärande hans förhoppningar varit och hur de blivit till en hörnsten i hans tillvaro. Hur han bidat dag efter dag på en blick ur hennes ögon, ett ord från hennes läppar, som gav löfte om, att han en dag skulle finna genkärlek …
Och stundom, när hennes vackra ansikte lyst upp vid hans åsyn, när hon log en hälsning mot honom, då han återvände från sitt arbete, när hon blickade på honom med stolthet och beundran
128
