På »Enögda hästen».
Värdshuset hade fordom stått högt i rop för sin rymliga och djupa källare, som haft att bjuda på åtskilliga sällsynta gamla viner. Och på Roi Soleils tid hade de unga salongslejonen haft för vana att direkte från aristokratiens eleganta soaréer begiva sig till »Enögda hästen» för att där pokulera, tills dagen grydde.
Den tiden var det långt in under huset löpande källarvalvet vittne till mången blodig sammanstötning, mången hemlighetsfull katastrof, som slutade med döden. Hade de hala och slippriga murarna kunnat förtälja sin egen historia, skulle ett senare släkte ha bävat och ryst …
Men nu var det ej längre så.
Nu gjordes det, som skulle göras, mitt på ljusa dagen ute på Place de la Révolution; man brydde sig ej längre om några mörka och hemlighetsfulla källarvalv, när det var fråga om att utföra våldshandlingar och mord.
Råttor och ohyra av alla slag bedrevo nu sitt förstörelsearbete i den underjordiska delen av byggnaden. De åto upp varandra och höllo sina orgier i källrarna, medan människorna gjorde detsamma i rummen ovanför.
Det var en klubb för Jämnlikheten och Broderskapet. Varje förbigående stod det fritt att stiga in och deltaga i debatterna; det enda villkor, man uppsatte för hans tillfälliga medlemskap, var en brinnande kärlek till madame la Guillotine.
Det var från de snuskiga rummen i »Enögda hästen» som de flesta av de angivelser utgått, vilka ofelbart ledde till samma mål — döden på schavotten.
Här höllo de sina hemliga rådplägningar, församlingar om ett fyrtiotal medlemmar — de fanatiska fosterlandsvännerna i detta arma, förtrampade Frankrike. De talade vitt och brett om Friheten, med många skymford och förbannelser mot tyrannerna, och så upprättade de själva ett tyranniskt envälde, tiotusen gånger fruktansvärdare än det, där sedeslösa bourboner fört spiran.
Och detta var frihetens tempel, detta mörka, fuktiga, illaluktande kyffe med sina smala, spräckta fönsterrutor, som insläppte blott en obetydlig bråkdel luft, och denna så unken och osund som möjligt.
131
