På »Enögda hästen».
var blott klen ersättning för den viktiga fångst, man så säkert gjort sig räkning på.
Så fort Merlin förenat sig med sina meningsfränder inne i det låga, matt upplysta och illaluktande rummet, kände han, att här låg fientlighet i luften.
Tinville tronade på en av de få stolar, varmed »Enögda hästen» kunde skryta, och var omgiven av en grupp trogna, alla vid vresigt humör.
På de tvärs över bockarna lagda bräderna stod en rad glas, till hälften fyllda med brännvin, och de anlitades flitigt.
Alla de närvarande voro klädda i den till midjan räckande schaggjacka, de luggslitna svarta byxor och nedtrampade skodon, som småningom blivit sansculotte-partiets lätt igenkännliga uniform. Den oundvikliga frygiska mössan med sin trefärgade kokard prydde alla de närvarandes huvuden, mer eller mindre trasig och smutsig.
Tinville hade valt att antaga en nedlåtande sarkastisk ton gentemot den forne skötevännen, Merlin. Med båda armbågarna stödda mot bordet petade han sina tänder med en järngaffel, men denna intressanta sysselsättning tillät honom dock att samtidigt utveckla sina åsikter angående den rätta patriotismen.
De, som sutto honom närmast, kände, att hans stjärna var i stigande, och att det nog skulle löna mödan att tjänstgöra som drabanter. När Merlin inträtt, hade han framgrymtat ett buttert »Bon soir!» och därefter satt sig i en avlägsen vrå av rummet.
Hans hälsning hade besvarats med några få gäckande tillrop och en hel mängd mulna och hotande blickar. Tinville själv hade bugat sig med en spefull anmärkning och ett obehagligt grin.
En av patrioterna, en väldig bjässe, nästan en jätte, med tunga, grova nävar och breda axlar, som tydde på, att hans yrke var slaktarens eller kolbärarens, hade efter några satiriska anspelningar släpat en av de tomma vintunnorna bort till Merlins hörn och slagit sig ned mitt framför honom.
— Akta er, medborgare Lenoir sade Tinville med ett elakt skratt, medborgaren-deputeraden Merlin kanske arresterar er i stället för medborgaren Déroulède, som han släppte ur händerna på sig.
— Åhnej, så farligt är det nog inte, genmälde Lenoir och
134
