På »Enögda hästen».
bekräftade för säkerhets skull sin förmodan med en ed. — Medborgaren Merlin är för mycket aristokrat för att nännas göra någon illa; han är för snygg om händerna för att idas befatta sig med republikens smutsiga göra. Är det inte så, monsieur Merlin? tillade jätten med en hånfull bugning och stark betoning av det tilltalsord, som alldeles kommit i vanrykte under dessa jämnlikhetens dagar.
— Min patriotism är för väl känd, svarade Merlin barskt, för att frukta några angrepp från avundsjuka fiender. Och vad angår min husundersökning hemma hos medborgaren Déroulède nu på eftermiddagen, så hade det sagts mig, att jag skulle finna bevis mot honom, men jag fann inga.
Lenoir spottade på golvet, lade sina mörka, håriga armar i kors över bordet och sade lugnt:
— Den verkliga patriotismen, så som den äkta jakobinen fattar den, skaffar själv de bevis den behöver och lämnar ingenting åt slumpen.
En hes och rosslig kör av »Vive la Liberté!» hälsade kolbärarens särdeles kloka och tilltalande utlåtande.
Lenoir kände, att han förvärvat sig auditoriets gillande uppmärksamhet, och uppmuntrad härav åtog han sig oombedd anförarskapet för desssa missnöjda, som i förargelsen över, att Déroulède denna gång klarat sig, ej begärde bättre än att se Merlin kravla i stoftet.
— Ni var en stor åsna, medborgare Merlin, sade Lenoir med långsam betoning, som inte förstod, att den där kvinnan hade sitt för sig och bara drog er vid näsan.
Merlin hade blivit gråblek under ansiktets smutslager. Med denne svartmuskige jätte, vars ludna armar voro som släggor, framför sig, hade han nästan en känsla av, att han redan befann sig inför den skoningslösa skräckdomstol, dit han själv släpat så många oskyldiga offer.
Nu finge han måhända själv uppskära sin blodiga sådd. Var det ej han, som formulerat anklagelserna mot general Custine för det denne misslyckats i att kuva städerna i södern? Mot general Westerman, Brunet och Beauharnais därför att lyckan svikit dem och de förfelat målet?
135
