Sida:Hennes hämnd 1908.djvu/144

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

På. »Enögda hästen».

Och nu var turen kommen till honom.

Dessa svultna schakaler hade gått miste om sitt byte, nu skulle de slita honom i stycken för att taga skadan igen.

— Hur kunde jag veta det? mumlade han snäsigt, jäntan hade ju angivit honom.

Ett hånfullt och vredgat sorl hälsade detta matta försök till försvar.

— Enligt er egen lag, medborgare-deputerade Merlin, anmärkte Tinville sarkastiskt, är det ett brott mot republiken redan att misstänkas för förräderi. Men det tycks ju som om det vore en sak att stifta en lag och en helt annan att åtlyda den.

— Vad skulle jag ha gjort?

— Hi hi — hör på oskulden! flinade Lenoir. — »Vad skulle han ha gjort!» Patrioter, vänner, bröder, jag frågar er, vad skulle han ha gjort?

Jätten hade knuffat undan vintunnan, så att den rullade åt sidan, och i övermåttet av sitt förakt för Merlin och dennes oförmåga reste han sig upp i hela sin imponerande längd och stod framför dem alla som en anklagare av förrädisk pliktförgätenhet och slöhet.

— Jag frågar er, upprepade han med en ljudlig ed, vad varje patriot skulle ha gjort, vad ni eller jag skulle ha gjort, hemma i bostaden hos en man, som vi alla veta är en förrädare mot republiken? Bröder, vänner, medborgaren Merlin hittade en massa med bränt papper i en asklåda, han hittade en sönderskuren portfölj, som tydligen innehållit viktiga dokument, och han frågar ändå, vad han kunde göra!

— Déroulède är en alltför betydelsefull person för att kunna rannsakas utan bevis. Hela pöbeln i Paris skulle ha vänt sig emot oss, därför att vi dragit honom inför rätta och burit hand på hans heliga person.

— Utan bevis? Vem har sagt, att det inte fanns bevis? frågade Lenoir.

— De där förbrända pappersstumparna och brevportföljen hittade jag i flickans rum. Hon erkände, att det var kärleksbrev och att hon hade angett Déroulède för att bli honom kvitt.

— Tillåt mig då säga er, medborgare-deputerad Merlin, att

136