Fällan.
entusiastiske talaren, som så skickligt lett popularitetens vind åt sitt eget håll. Tinville önskade populariteten uteslutande för sin egen räkning.
— Stora ord blir man inte fet på, medborgare — hm — vad är det nu ni heter igen? Lenoir? Ja, ni är ännu så länge jämförelsevis ny på platsen, medborgare Lenoir, och ni har hittills inte visat republiken, att ni kan göra någonting utöver att prata.
— Om ingen pratade, medborgare Tinville — är det så ni heter? — skulle ingenting bli gjort, genmälde Lenoir i ganska föraktfull ton. — Här sitta ni alla och skälla ut medborgaren-deputeraden Merlin för att han är en åsna, och till en viss grad kan jag ge er rätt, men i alla fall —
— Pardi — kläm fram vad ni menar med ert men, uppmanade Tinville, ty kolbäraren hade gjort ett uppehåll, liksom för att samla sina tankar.
Han hade åter satt sig grensle på sin vintunna, med ansiktet vänt mot Tinville och gruppen av jakobiner. Det flämtande talgljuset bakom honom tecknade en djärv silhuett av hans fyrkantiga, massiva huvud, krönt med den frygiska mössan, och den väldiga bredden av hans axlar med den illa medfarna stickade tröjan och låga nedvikta kragen.
Han hade långa, magra händer, betäckta med flere lager av svart koldamm, och med dessa gjorde han beständigt vilda åtbörder, som om han gripit någonting levande i strupen.
— Vi veta ju alla, att deputeraden Déroulède är en förrädare, vad? sade han vänd till hela sällskapet.
— Det göra vi, ljöd enhälligt från alla de närvarande.
— Låt oss då företaga en omröstning. »Ja» betyder död, »nej» frihet.
— Ja, ja! ljöd från varenda hes, förtorkad strupe.
Och tolv knotiga händer lyftes, nedkallande död över medborgaren-deputeraden Déroulède.
— Ja’na råda, sade Lenoir lugnt. — Allt vad vi nu behöva göra är att bestämma, hur vi bäst kunna utföra vårt beslut.
Merlin, som blivit helt angenämt överraskad vid att se den allmänna uppmärksamheten avvändas från hans egna försyndelser, hade småningom tinat upp och blivit vid bättre humör. Även
138
