Fällan.
han vältrade en av de vintunnor, vilka gjorde tjänst som stolar, fram till brädet på bockarna, och sålunda bildade medlemmarna av denna namnlösa jakobinklubb en tätt packad grupp, helt sällsam att skåda i sin skrytsamma, uppblåsta fulhet, som skulle ha verkat enbart löjlig, om ej de råa, grymma instinkterna alltför tydligt trätt i dagen.
— Jag förmodar, återtog Tinville, som ogärna ville uppge sin ställning av detta ytterlighetspartis ledare, jag förmodar, medborgare Lenoir, att ni är i stånd att lämna mig bevis på medborgaren Déroulède brottslighet?
— Om jag skaffar er dylika bevis, medborgare Tinville, genmälde den andre, vill ni, i er egenskap av allmän åklagare, ge anklagelsen offentlighet?
— Det är min plikt att inför alla anklaga dem, som äro förrädare mot republiken.
— Och ni, medborgare Merlin, sporde Lenoir, vill ni efter bästa förmåga hjälpa republiken att göra sig kvitt en förrädare?
— Hur jag offrat mig själv till vår stora republiks bästa, måtte väl — började Merlin.
— Morbleu, håll inne med de granna fraserna, medborgare Merlin! Vi veta alla, att ni dummat er högst betydligt och att republiken är föga trakterad av sådana söner, som ej gå i land med sina uppdrag. Men så länge ni fortfarande är justitieminister, behöver Frankrikes folk er — för att ni skall släpa andra förrädare till giljotinen.
Han uttalade den sista meningen med särskild betoning av ordet »andra», som om han önskade, att innebörden därav riktigt skulle tränga in i Merlins hjärna.
— Vad har ni alltså att föreslå, medborgare Lenoir?
Genom tyst överenskommelse hade alltså denne kolbärare, bördig från någon landsortsvrå i Frankrike, blivit erkänd som ligans chef. Merlin, som ännu hade dåligt samvete, frågade honom till råds, och till och med Tinville var villig att låta sig leda av honom.
Alla voro eniga i sin önskan att göra sig kvitt Déroulède, vilken genom sitt klanderfria liv, sitt avståndtagande från deras egna ohyggliga orgier och tygellösa passioner tycktes dem vandra
139
