Fällan.
Till och med Tinville lade bort sin gäckande hållning, och hans magra kinder glödde av stridslystnad.
I flera månader hade nu rannsakningarna inför allmänna välfärdsutskottet varit tråkiga och ointressanta. Charlotte Corday hade varit en pikant och roande episod, men annars hade de dömda till större delen varit folkrepresentanter, vilka hyllat alltför moderata och sålunda föråldrade åsikter, eller generaler, som ej förmått kväsa de motspänstiga städerna eller landskapen i södern.
Så mycket mera hade man nu att vänta sig av morgondagen! Vilken angenäm spänning, när man tänkte på den fälla, som sattes ut för Déroulède — vilket nöje att se honom omedvetet taga det första steget, som ledde mot fall och fördärv! … Stämningen blev helt hänförd och uppsluppen. Lenoir, som förut talat så länge, hade nu blivit fåordig, men alla andra pratade och söpo brännvin och förde envar sitt hat och sin skadeglädje till torgs.
Samkvämet drog ut i ytterligare ett par timmar, långt fram på natten. Varenda medlem av ligan hade någonting att andraga med anledning av Lenoirs tal, något förslag att göra.
Lenoir själv var den förste, som upplöste denna sammankomst av mänskliga schakaler, vilka redan fröjdades över sitt byte. Han bjöd sina kamrater ett sävligt godnatt och gick därefter ut på den mörka gatan.
Sedan han avlägsnat sig, rådde några sekunders fullständig tystnad inne i det mörka, snuskiga rummet, där mänsklighetens sämsta lidelser hade sin tummelplats. Jättens tunga fotsteg genljödo längs den illa stenlagda gatan och dogo småningom bort på avstånd.
Då äntligen tog Foucquier-Tinville, allmänna åklagaren, till ordet.
— Vem är den där mannen egentligen? frågade han, vänd till samtliga partivännerna.
De flesta av dem visste ej.
— En lantbo från norra delen av Frankrike, sade slutligen en av männen. — Han har redan varit med här på sammankomsterna åtskilliga gånger, och i fjor besökte han dem regelbundet. Han är visst till yrket slaktare, och jag tror, att han
143
