Fruktlösa spaningar.
XXII.
Fruktlösa spaningar.
Hela denna afton hade Déroulède tillbragt med att förtvivlat spana efter Juliette.
Tidigare på dagen, kort efter det Anne Mie lämnat sina upplysningar, hade han gått ut och uppsökt sin engelske vän, sir Percy Blakeney. Med honom hade han överenskommit om de allra sista förberedelserna i samband med madame Déroulèdes och Anne Mies flyttning från Paris.
Trots sin medfödda benägenhet för att tro människor om gott hyste Paul Déroulède ej för ett ögonblick några illusioner med avseende på den folkgunst, som han åtnjöt. Han visste mycket väl, att när som helst och för vilken obetydlig småsak som helst kunde den kärlek, som de stora massorna ägnade honom, bytas till hat. Han hade sett Mirabeaus popularitet svinna, La Fayettes, Desmoulins — var det väl troligt, att han ensam skulle överleva en så flyktig saks oundvikliga död?
Därför hade han, medan han ännu satt vid styret, medan man ännu mötte honom med kärlek och förtroende, i bildlig mening beställt om sitt hus. Han hade vidtagit omfattande åtgärder just med tanke på den brådskande och hemlighetsfulla avfärd från Paris, som skulle bli följden av hans eventuella fall.
Han hade redan för ett år sedan anskaffat de nödvändiga passen och i förening med sin engelska vän vidtagit åtskilliga mått och steg, avsedda för att skydda modern och den lilla ofärdiga släktingen. Nu gällde det endast att avsluta de allra sista tillrustningarna.
Två timmar hade ej förgått efter Juliettes fängslande, då madame Déroulède och Anne Mie lämnade det gamla hemmet vid Rue École de Médecine. De medförde blott obetydlig packning, och det hette, att de reste till landet för att hälsa på en sjuk släkting.
Den populäre medborgaren-deputeradens mor fick naturligtvis resa oantastad. De pass, som »republikens säkerhet» fordrade
