Fruktlösa spaningar.
hem. För övrigt verkade blotta åsynen av det välbekanta rummet lugnande och uppmuntrande på henne.
Déroulède hade försett henne med penningar och åtskilliga förnödenheter. Hans hjärta inrymde numera ej många förhoppningar, men bland dem fanns dock den, att Pétronelle var en alltför obetydlig person för att ådraga sig allmänna välfärdsutskottets olycksdigra uppmärksamhet.
I skymningen hade han varit med om att vederbörligen installera den beskedliga gumman. Nu först kände han sig fri.
Äntligen kunde han nu ägna sig åt vad som numera tycktes honom den viktigaste uppgiften i livet — sökandet efter Juliette.
Det fanns ett dussin fängelser i detta vidsträckta Paris.
Inom deras murar försmäktade denna afton över femtusen fångar, bidande rannsakning, dom och död.
Déroulède hade till en början litat på sitt personliga inflytande och trott, att värvet skulle bli jämförelsevis lätt.
I Palais de Justice ville man icke säga honom någonting; listan på nya häktade hade ännu ej inlämnats av Paris’ kommendant, medborgaren Santerre, som fördelade och inregistrerade den olyckliga massan aspiranter till följande dags giljotin.
Listorna skulle dessutom ej vara fullständiga förrän dagen därpå, då förhören med de senast fängslade skulle vara nära förestående.
Allmänna välfärdsutskottet sölade sällan; det förrättade sina åligganden utan dröjsmål.
Sedan började Déroulède tröttsamma spaningsfärd genom de tolv fängelserna i Paris.
Från le Temple till la Conciergerie, från Palais Condé till Luxembourg … Flera timmar tillbragte han under fruktlöst letande.
Överallt samma axelryckning, samma likgiltiga svar på den ångestfyllda frågan:
— Juliette Marny? Inconnue.
Okänd! Hon var ännu inte uppsatt på listorna, ännu ej klassificerad; hon tillhörde än så länge den oräkneliga boskapshjorden, som i ständigt växande mängder skickades till slaktarhuset.
147
