Fruktlösa spaningar.
avlägsen flygel av Luxembourgpalatset i sällskap med några andra fångar, vilka i likhet med henne själv ej fingo råka någon, ej meddela sig med någon.
När därefter den sedvanliga aftonsignalen till couvre-feu ljudit, när alla parker tillstängts och nattvakten begynt sin rond — då förstod Déroulède, att han för den dagen måste upphöra med sina spaningar.
Men han fann ingen ro. Under större delen av natten irrade han fram och åter på Paris’ krokiga, slingrande gator. Han ämnade nu blott avvakta gryningen för att offentligen träda fram för domstolen och begära rättigheten att få försvara Juliette.
För första gången under sin tillvaro kände han det tungt att leva. Hans lemmar voro som bly, men hans utpinade hjärna sysslade oavlåtligt med den förlorade.
Den nya dagen färgade horisonten röd, då han alltjämt, skakad av feberrysningar, vankade omkring utmed flodstranden. Då kände han plötsligt, att någon rörde vid hans arm.
— Kom med hem till min kula, sade en godmodig, släpig röst tätt invid hans öra, medan en vänlig hand drog honom från den plats, där han ställt sig att stirra ned i den mörka, tysta floden. — Någon hemtrevnad kan jag inte bjuda dig på, men vi kunna åtminstone språka ostörda.
Déroulède spratt upp ur sina dystra grubblerier och såg bredvid sig ingen annan än sin gode vän, sir Percy Blakeney. Munter, ståtlig och välklädd som vanligt tycktes han genom sin blotta närvaro skingra den sjukligt tryckande atmosfär, som börjat omvärva Déroulède sinnen.
Déroulède följde honom ganska beredvilligt genom den labyrintartade äldre stadsdelen och utför Rue des Arts, till dess sir Percy stannade utanför ett litet hus med en skylt angående »rum för resande», vars dörrar stodo på vid gavel.
— Min värd har ingenting att förlora genom stigmän och tjuvar, förklarade engelsmannen, medan han lotsade sin vän in genom den trånga förstugudörren, uppför en knakande trappa och in i ett litet rum i övre våningen. — Han lämnar alla dörrar öppna åt vem som vill träda in, men — ha ha ha — det inre av
149
