Fruktlösa spaningar.
— Nej, den jordiska kvinnan, som jag älskar med alla hennes fel och brister. För att vinna henne ville jag offra min själ, för att rädda henne vill jag ge mitt liv.
— Det var mycket, det där … Och hon?
— Hon älskar inte mig — skulle hon väl då ha förrått mig?
Han satt bredvid bordet och hade begravt huvudet i sina händer. Ej ens hans bäste vän skulle få se, vilket svidande sår som tillfogats hans kärlek och vilka lidanden det vållat honom.
Sir Percy sade ingenting, men ett egendomligt, godmodigt löje spelade kring hans känsliga mun. För hans själs öga stod skimrande och ljus bilden av den väna Marguerite, som älskat honom så lidelsefullt och dock förorättat honom så djupt. Och när han lät blicken vila på sin vän, tänkte han att Déroulède nog också skulle få en klarare uppfattning av de sällsamma känslostämningar, vilka mötas, bryta sig mot varandra och svalla högt och upprört inne i kvinnohjärtats dolda gömslen.
Han gjorde en åtbörd, som om han ämnade säga någonting mera, någonting ganska viktigt. Men plötsligt tycktes han komma på andra tankar och ryckte på sina breda axlar liksom för att säga:
— Må tiden och slumpen få råda!
När Déroulède åter såg upp, hade sir Percy ånyo satt sig till rätta så pass bekvämt som stolen medgav, och hans ansikte bar ett outgrundligt uttryck.
— Nu, min vän, när du vet, hur mycket jag älskar henne, sade Déroulède i något mera behärskad ton, så tar du nog vård om henne, sedan de dömt mig, och räddar henne för min skull.
Ett gåtfullt smålöje lyste hastigt upp sir Percys allvarsamma drag.
— Rädda henne? Tror du då, att vi ha någon övernaturlig makt, jag eller Röda nejlikans förbund?
— Du har det helt visst, svarade Déroulède allvarligt.
Ånyo såg det ut, som om sir Percy stod i begrepp att göra sin vän ett viktigt meddelande, men för andra gången besinnade han sig och teg. Röda nejlikan var framför allt förutseende och praktisk, en handlingens, ej en känslans man. Vännens feberheta blick, hans nervösa, oroliga rörelser tydde ej på att han var i rätta
151
