Inför rätta.
som innehåller redogörelserna för de skändligaste brott, som någonsin upprört världen, »Le Bulletin du Tribunal Révolutionnaire».
Just nu talar ingen, och raspandet av skrivarnas pennor mot papperet är det enda ljud, som bryter tystnaden i salen.
Mitt emot presidenten, på en bänk, något lägre än hans, sitter medborgaren Foucquier-Tinville, utvilad och pigg, redo att sköta sin åklagaresyssla i så många timmar, som fosterlandet fordrar utav honom.
Ett långt ljus, osande och sprakande, kastar ett dystert sken över varje skrivbord och än hemskare skuggor över skrivarnas och presidentens ansikten, över kala väggar och skrytsamma inskriptioner.
I mitten av rummet väntar en upphöjd plattform, omgiven av ett skrank av järn, på de anklagade. Rakt framför den nedhänger från en takbjälke en liten mässingslampa, försedd med grön skärm.
Längs båda sidor av de långa, vitrappade väggarna löpa tre rader bänkar, härliga gamla skulpterade ekbänkar, som stulits i Notre Dame och från kyrkorna S:t Eustache och S:t Germain l’Auxerrois. I stället för att hysa svunna tiders fromma gudsdyrkare få de nu tjäna åskådarna av den hemska tavlan, då de olyckliga anklagade här göra sitt korta uppehåll på vägen till schavotten.
Främsta raden av dessa bänkar är reserverad åt de medborgare-deputerade, som önska vara närvarande under revolutionsdomstolens förhandlingar. Det är deras privilegium, nära nog deras plikt, i egenskap av folkrepresentanter, att tillse, att sessionerna försiggå oklanderligt.
Bänkarna äro redan nästan fyllda. Vid ena ändan till vänster sitter medborgaren Merlin, justitieministern, och bredvid honom medborgaren ministern Lebrun. Vidare Robespierre, ännu på höjden av sin makt; han följer förhandlingarnas gång med sina ljusa, vattniga ögon och det egendomligt avvisande och föraktfulla leende, som förskaffat honom öknamnet »den sjögröne obesticklige.»
Andra välbekanta ansikten finnas där också, svagt skönjbara i det tilltagande skumrasket. Men envar lägger märke till
154
